26 mars, 2012

Trädkroppar

Hur tränar man modellteckning/kroki mellan lektionerna? Man kan rita av sig själv men det tröttnar man snabbt på för armarna (som håller blocket) hamnar alltid i samma position. Går man ut på stan är som sagt det mesta varianter på kuber och rätblock. Människorna rör sig för snabbt för att jag ska hinna rita dem. Och det blir ändå bara kläderna jag ritar av – inte kroppen. Räddningen är träden. Speciellt de knotiga. Man kan efter en stunds stirrande se armar, hälar, bröstkorgar (och bröst), armhålor och manliga genitalier. Bara att rita på!

25 mars, 2012

Ett kantigt liv?

Räta vinklar, raka linjer, upprepningar. Det är stadens mönster. Vi bor i lådor och åker omkring i lådor. Stadsplanens kvartersbildningar tvingar oss att vandra i rätvinkliga mönster även om vår önskan är att gå runt. Hur påverkar det oss? Vi blir uppmanade att tänka utanför boxen men vet vi överhuvudtaget hur livet utanför boxarnas raka ytor egentligen ser ut och känns? Det rätvinkliga är människans språk. I naturliga miljöer råder stor brist på rätvinklighet. Naturen bjuder oss hur många former som helst att inspireras av. Så varför har vi valt att bygga in oss själva i det kantiga? Vi tror antagligen det är nödvändigt. Men jag undrar om det i stället inte är nödvändigt att börja experimentera och se det krokiga, det sneda, det böljande, det bulliga, det slingrande, kort sagt alla de former, volymer och sambandet dem emellan som vi kan upptäcka redan genom att se på närmaste träd.